Intervju med filmskaparen Karin Westerlund

Publicerat hos Österlen 360° hösten 2009:


Karin Westerlund/Gud, Lukt och Henne

”Ett plötsligt infall” är den korta versionen av varför den svensk-danska konstnären och filmaren Karin Westerlund flyttade till Kairo, där hon bott sedan 1990. Hennes senaste film, handlar om det osynliga, och har spelats in i sex olika länder, Irland, Island, Indien, Spanien, Sverige, och Egypten.

-Min drivkraft och vilja med Gud, Lukt och Henne är att försöka bidra till mer tillit i världen, det finns för många rädda människor, och rädda människor tar fel beslut, se bara t.ex. på George W Bush, säger Karin.

Filmen tog fem år att göra. En av orsakerna till den långa processen är att Karin själv gör research, arbetar fram manus, och förutom att hon regisserar, så filmar hon oftast huvudparten av sina filmer. Dessutom är hon drivande i klippningen, ljussättningen och ljudläggningen.

- Mina filmer brukar ha en ”svår start i livet” men är sedan seglivade, säger Karin med mycket allvar och skratt. Jag är ursprungligen bildkonstnär och skulptör, och har ett undersökande förhållningssätt, allt jag gör ser jag som ett konstverk. Därför är det viktigt för mig att vara med hela vägen.

Karins filmer har beskrivits som poetiskt politiska. Manusprocessen med Gud, Lukt och Henne, startade med att Karin blev övertygad om att det arabiska språket bar nycklar gömda inom sig till det osynliga som hon ville gestalta. Hon tog kontakt med en av sina vänner som är lärare i arabiska i Kairo. Vid det första mötet la hon ut ett stort vitt papper på golvet och började med att säga, - Det finns ingenting, och ur ingenting uppstår en person, vem är det?

- Det är poeten, svarade Karins vän. - Vad gör han? frågade Karin. – Han tittar på himmeln.

I ett fortsatt växelspel växte manuset med ord och teckningar fram på det stora vita pappret, och i en fas arbetade även Karin med den danska dramaturgen Lene Nørrgård Mikkelsen. Den första manusskissen har nu blivit affischbild för filmen.

- Kan man överhuvudtaget filma det som inte syns? – Som tro, tankar, känslor. Det som binder oss människor samman. – Går det? – Jag tror det. – I glimt kan man se det. – Om man tillåter sig att sjunka genom nuet. – Eller är det så att det bara är genom historier man kan få syn på det. – Mellanrummet – det en del kallar religion – att det består av olika mönster är jag övertygad om – strukturer – men hur ser de ut egentligen? – Är det utfyllnaden i de luckor som vårt rationella tänkande skapar – är det tro? – Vilken logik har andliga processer? Alla dessa frågor, undersöker jag i Gud, Lukt och Henne.

Titeln kommer sig av beslutet att filma det osynliga, Gud, och Lukt, "Henne" är Karins alter ego. Huvudpersonen "Henne", spelas av den svenska skådespelerskan Gunilla Röör, som reser runt i världen som den hon är, en svensk kvinna, mitt i livet, som bär på sitt ”bagage” på gott och ont. Hon rör sig som en guide mellan scenerna och visar att ”det finns mer mellan himmel och jord än vi anar”.

Redan under sin studietid på Konstakademin i Köpenhamn, mötte Karin Gunilla Röör första gången hemma hos en kompis. När Karin skulle gå hem den kvällen, frågade hon Gunilla om hon fick ringa om det skulle bli så att hon skulle göra film. Karin berättar under stora skratt att hon ringde 10 år senare inför filmen If I give you my humbleness don’t take away my pride, och påminde Gunilla om mötet, och sa, att ”nu är vi i den situationen”.

- Det finns inget manus, vi ska undersöka vrede och åtrå, och vi ska filma i öknen. Det var tyst en stund i luren, sen sa Gunilla, jag tar det. - Karin asgarvar. – Gunilla är min favoritskådespelerska, hon är såå bra, helt enastående.

I Gud, Lukt och henne blandas verkliga personer med skådespelare från olika länder. Medverkar gör även personligheter som den syrisk-libanesiske poeten Adonis, ofta nämnd som möjlig Nobel prismottagare, ("Being a poet means that I have already written but that I have actually written nothing. Poetry is an act without a beginning or an end. It is really a promise of a beginning, a perpetual beginning." From 'Preface', 1992), Dalai Lama, den iranske sufi-sheikh Sayyed Hussein Nasr och den irländska diktaren och dramatikern Anne Le Marguand Hartigan.


Rollistan innehåller namn som Leif Andrée, Lia Boysen, Dermot Crowley, Inga Landgré, Mahmoud El Lozy, Regina Lund, Ghita Nørby, Driss Roukhe, Khaled El Sawey, och Don Warrington. Den svenska skådespelaren Leif André engagerades genom rollbeskrivningen; du är med i tre scener, du har inga repliker, du är plufsig och har inflammerat tandkött.


- Jag fick förmånen att se olika arabiska skådespelare genom den svenska regissören Eva Bergmans audition inför en uppsättning i Alexandria. Där fann jag den marockanske skådespelaren Driss Roukhe, och den egyptiske skådespelaren Khaled El Sawey. Mahmoud El Lozy mötte jag i en taxi i Kairo, han är professor i drama på American University i Kairo, och skådespelare.


- Flytten till Kairo för 18 år sedan, det plötsliga infallet. Hur kom det sig?

- Vill du ha den korta eller långa versionen? frågar Karin. – Den långa, svarar jag.

- Jag gick på Konstakademin i Köpenhamn, och studerade som en del av den utbildningen, på Whitney Independent Study Program, New York, i ett år. När jag kom hem till Köpenhamn igen, och gick i den långa gaten på Kastrup slog det ner i mig som blixten, det plötsliga infallet, ”nästa gång du flyttar så flyttar du till Kairo”. - Det var så starkt, som en uppenbarelse. – Men det tog 8 år.


Karin kastar sig ut i en berättelse om en konferens om konst i Finland där psykoanalytikern, filosofen och författaren Mikael Enckell höll ett föredrag. Till honom ställde Karin frågan, vad kan man lita på? – Hans svar till Karin var, - ”det enda man kan lita på är det man oftast inte litar på… de plötsliga infallen … då är hjärnan, hjärtat och magen helt i synk, och när man ser tillbaka på sitt liv så upptäcker man att man har handlat efter de plötsliga infallen men med en delay på kanske 5-10 år”.

- I slutet på 80-talet hade jag börjat bli trött på konstvärlden, det var mycket snack om det ”internationella”, med det var inte alls internationellt, det handlade bara om västvärlden hela tiden. Det har blivit mycket bättre nu, säger Karin med eftertryck, och fortsätter; det var också kriget på Balkan, det kändes som en infektion, jag måste ut från väst för att se väst. När jag fick ett treårigt arbetsstipendium hyrde jag ut lägenheten här i Köpenhamn och flyttade till Kairo. Den första tiden valde jag att göra ingenting aktivt, … Kairo är väldigt kreativt, och det finns en mänsklig värme som jag älskar, och som jag tycker att vi i väst sålt ut. Yrkesmässigt är det lätt, de gillar starka kvinnor som tar plats och är bestämmande, men det är klart, problemen uppstår när man involverar sig privat.

Karins filmer har inte visats i Egypten, och när hon har filmar i Egypten måste tillstånd sökas, Egypten är som Karin säger, en diktatur, och det är en balansgång mellan det tillåtna och otillåtna, censuren är stark. Den finansiella basen för Karins filmskapande finns främst i Danmark och i Sverige, det är också i Danmark som efterarbetet sker. Den legendariska producenten Vibeke Windeløv, (tidigare Zentropa), har producerat Karins filmer i samarbete med andra producenter under årens lopp.

- Jag känner mig väldigt väl behandlad här i Danmark, jag har fått en bra utbildning och jag får alltid finansiellt stöd först i Danmark, sedan i Sverige. Filmklimatet skiljer sig lite mellan länderna. I Danmark frågar man först, vad har du för idé? Sen frågar man, vad har du gjort tidigare och vad har du för utbildning ? I Sverige frågar man alltid först, vad har du gjort tidigare och vad har du för utbildning? Och sist, vad har du för idé?


Den världskända boken Yacoubians Hus av författaren Alaa al - Aswanys har filmatiseras och filmen hade premiär i Danmark förra vintern, har du sett filmen?


- Ja, jag blev väldigt glad, filmen var fantastisk, den har hoppat ur den ”vanliga ramen” för arabisk film som är väldigt snacksalig, och har ett mycket mer internationellt filmspråk. Yacoubians Hus ligger precis runt om hörnet där jag bor i Downtown Kairo, och en av huvudrollerna i filmen, den homosexuella redaktören, spelas av Khaled El Sawey, som också är med i Gud, Lukt och Henne. Han är en otroligt bra skådespelare och en fantastisk person.

Något som också glädjer Karin är, att det danska Pundiks frihetspris (Herbert Pundik f.d. chefredaktör för tidningen Politikken) 2008 gick till, Saad Eddin Ibrahim, egyptisk människorättskämpe och forskare.

Det sägs ju att den som druckit av Nilens vatten alltid kommer tillbaka, har du druckit det?


- Jaaaa, fast inte i hemma i Kairo, herregud, det är så skitigt där, men längre upp längs Nilen i Aswan, skrattar Karin. 


Fakta
Karin Westerlund f. 1955, filmare och skulptör. 

Arbetar och lever i Kairo, Köpenhamn och Långören, Blekinge Skärgård. 

Citat: När jag började göra film fick jag många gånger frågan om jag inte längre ville arbeta med konst, men det är ju bara olika material, som Andreij Tarkovskij sa, - ”Jag skulpterar i tid”.

Andra filmskapare som Karin inspireras av:
Michael Haneke, David Lynch, Shirin Neshat och Bill Viola.

Och om han inte vore död, så hade Karin gärna träffat Orson Wells.



Började göra film: 
- ”Undermedvetet” redan 1979, efter att ha sett två filmer av Margarite Duras, två filmer som var identiska bildmässigt men hade två helt skilda, olika ljud, en fantastisk upplevelse. Min första film gjorde jag sedan 1982, Meeting.

Karin Westerlund filmer och priser
2008 Gud, lukt och henne
2000 Helgoland (Priser: The Ellen, best shortfilm, Aspen Shortsfestival, Best Shortfilm documentry, Melbourne International Filmfestival,Best Experimental Shortfilm, Sevilla Film Festival)
1998 ”If I give you my humbleness don’t take away my pride” (uncertain regard, Cannes)
1997 The last stranger
1992 Lisanak Hosanak Insonto Sanak
1984 No time
1982 Meeting

I Januari 2009 kom Karins bok, Det började med Kairo, utgiven av det danska förlaget Vandkunsten. Boken är ett fristående konstverk och har inget med Karins filmer att göra.

Läs mera om Karin på hennes hemsida, klicka här

Reportage "Dansk färgprakt i den skånska myllan"

Publicerat i Kloka hem hösten 2008;

Dansk färgprakt i den skånska myllan

- Jag tror att barnen känner att det är ”rett så fantastisk”, att deras föräldrar har ritat och byggt huset själva. När vi satte upp solfångarna på taket tyckte dom att det var tufft för att det såg ut som en rymdstation. Jag skulle gärna vilja ha ett grönt tak, men lutningen på taket är för brant för att det ska funka, säger konstfotografen och konstnären Anja på svängig danska.

- Vi valde att bygga i trä eftersom att vi inte kan bygga i tegel själva, och allt trä kommer från de lokala sågverket, fortsätter hon. Ole, Anjas man är också konstnär, skulptör och grafisk designer.

- Vi ville ”veck”, ut från Köpenhamn, det var inte så kul att ha tre barn och inte kunna släppa ut dom på gården för att leka. Den utlösande faktorn var när en 17-årig pojke blev dödad i närheten av där vi bodde, fortsätter hon. Eftersom vi hade vänner från Konstakademi tiden som bodde här i trakten blev det naturligt att börja leta efter något här.

Det mintgröna trähuset med gulmålade fönster ser nästan lite sagolikt i det platta skånska landskapet med vyer över åkermark och små dungar av träd och buskar. Utsidan förebådar insidans djärva färgsättningar i ett öppet stort köksrum med trappa upp till en öppen andra

våning som både används som ett avslappnat vardagsrum med soffor och arbetsplats till Ole som arbetar hemma tre dagar i veckan. Husets utsida är målad i linoljefärger, och inomhus har färghandlaren som Konstakademin i Köpenhamn anlitar, blandat till färgnyanser med Anja över axeln. All färg är ”naturlig”, utan kemiska tillsatser, men den är inte ekologisk.

- Den där färgen heter svenskt gul på danska, Anja pekar leende på en ljus mild gul färg som hon målat de roliga femkantiga fönstren i. - Det var en kvinna som forskade som berättade för mig, att det redan funnits mycket färg i inredningen i danska slott och herrgårdar från tidigt 1700-tal, i Sverige däremot präglades 1700-talet av det gustavianska med gråvita färgskalor, säger Anja.

Huset är fullt av danska begagnade designmöbler och lampor. I stort sett allt är inköpt på det danska Genbyg.dk, så även fönster och dörrar, köksbänkarna i granit, köksskåp, toaletten, den gamla trappan, och de råa ”kee klamps” som använts till räcken uppe på andra våningen och kökskonstruktionerna.

- Vi har valt att köpa begagnat, för att skapa känsla och själ, det är så tråkigt med helt nytt. Men det är också ett ekonomiskt val förstås. – Har ni sett vår säng? - den är gjord av Ole Wanscher, läraren till Arne Jakobsen och de andra stora danska designerna. När vi hade byggt klart och allt var så fint bestämde jag att vi skulle köpa det här Børge Mogensen matbordet från 50-talet.

Det läckra kaklet som finns både i köket och i badrummet kommer från Holland.

- Jag visste inte det, men i Holland och Belgien finns det en lång tradition av att göra kakel,

minst lika lång som i Italien. Jag hittade det på nätet, Holland och Belgien är hett nu inom designområdet, säger Anja med ett skratt. Det var inte billigt, men det är dyrare att köpa gammalt kakel, lägger hon till.

Den vattenmantlade kaminen från Palazzetti kommer däremot från Italien.

- Jag vet inte hur det är nu, det har hänt rätt mycket på tre år inom detta område, framför allt det senaste året, men när vi installerade den var vi tvungna att sätta oss in hur installationen skulle göras, eftersom det var så ovanligt med just vattenmantlade kaminer här i Sverige.
Vi gav 25 000 kr för den då, i Sverige har jag nyligen sett att den kostar 35 000. Förr i världen var ju förbränningen inte så effektiv men den här kaminen avger inte mer koldioxid än om veden skulle ligga utomhus och ruttna.

Solfångaren och kaminen är kopplade i ett växelsystem. Kaminen är kopplad med rör till en stor inbyggd ackumulatortank med 500 liter vatten. Kaminen värmer först upp vattnet i tanken, som är kopplad till golvvärmen i badrummet och köket, samtidigt som den värmer upp luften. En fläkt i golvet fördelar varmluft ut i luftkanaler och ventiler som leder in till de små sovrummen på sidorna av de stora öppna rummet. Sist värmer kaminen vattnet i

varmvattenberedaren. Solfångarna värmer först vattnet i varmvattenberedaren, sen vattnet i ackumulatortanken, och sist golvvärmen. På vintern är det kaminen som mestadels står för uppvärmningen av huset, årligen går det uppskattningsvis åt 15kubikmeter ved enligt Ole.
För att huset ska blir varmt eldar de då, ett par timmar morgon och kväll. Under sen vår, sommar och tidig höst kommer värmen mestadels från solfångarna. Och det är då det finns en slags krock mellan kamin och solfångare, för man kan inte elda i kaminen när solfångarna ger mycket energi, då blir det överhettning i systemet. I kaminen finns en inbyggd säkerhetsspärr för överhettning, en ventil uppe i taket och nere vid golvet som leder ut värmen. Men under den tid då solfångarna gör det mesta jobbet blir det ofta kallt under kvällen eftersom de inte värmer luften, och därför har Ole och Anja köpt en gammal Huskvarna vedspis som också är tänkt att fungera som värmereserv vid strömavbrott.

- I år har jag planterat över 200 träd på tomten, som vindskydd, säger Anja. Det är också ett sätt att ge tillbaka till naturen för den ved som vi använder.

Faktaruta

Namn: Anja Richardt Krabbe, konstfotograf och konstnär, 41 år och Ole Krabbe Poulsen, skulptör och grafisk designer 38 år.
Barn: Justus, 13 år, Gotfred 9 år, Osvald 6 år.

Inflyttade i egenbyggt trähus sommar 2008: i Lövestad, Österlen, tomtareal 5000 kvm2 med egen vattenbrunn, är inkopplade till det allmänna elnätet.

Värmekällor: solfångare på taket, vattenmantlad kamin.

Nästa byggprojekt: ett orangeri med ingång från köket, och en ateljé och

gäststuga som ska byggas där ruinen av ett gammalt svinstall är.

Vinter

Just nu sitter vi och jobbar med reportage från den gångna sommaren och med ideér till nya reportage till den kommande sommaren.

Vi tar gärna emot tips om fina trädgårdar.

Oftast arbetar vi ett år fram i tiden så att vi besöker en trädgård och lär känna er som har trädgården och sommaren därpå görs reportaget när trädgården är som finast.